Minnesord i februari 2016
Maja Witting har lämnat oss. Hon skulle ha fyllt 93 i år. Det är ofattbart att hon är borta! Hon var så levande i sinnet! För bara några dagar sedan satt Ann-Katrin Åkerman och jag hos henne i Linköping och bollade nya idéer om Wittingmetoden. Vi kunde så när ha missat tillfället! Två gånger i januari hade vi tvingats ändra tid och den 28 januari var många tåg inställda. Ordentligt försenade kom vi äntligen och hann under några timmar få hennes medverkan i Wittingföreningens framtidsplaner. Hennes skarpa intellekt och typiska raka frågor fick oss som alltid att höja vårt eget tänkande lite. Hon var verkligen en gudabenådad pedagog.
Samma dag, hösten 2014, som de flyttat in på ett äldreboende på grund av Haralds sjukdom, råkade jag och min väninna Ebba komma på besök. Harald var svag, men vi kunde samtala om livsviktiga frågor. De var så glada för att de fått en gemensam bostad med utsikt över den park och kyrkogård där de brukat promenera. Där begravdes Harald lite senare och Maja kunde med hjälp promenera till hans grav.
När jag besökte henne i höstas berättade hon med tacksamhet om hur väl hon och Harald blivit behandlade där och hur fridfullt och vackert Harald fått sluta – alldeles intill henne. Maja ville att jag skulle tala om för alla hur bra det kunde vara i ett vanligt äldreboende, utan särskild förtur. Liksom många andra hade hon oroat sig för att bli gammal, efter alla rapporter om missförhållanden.
Maja Witting fick sluta sitt liv vital och positiv. Hennes förtroende för Wittingföreningens arbete ger oss råg i ryggen att föra hennes geniala livsverk vidare och det i en tid då behovet av fungerande pedagogik på läs- och skrivområdet är överväldigande. Jag tror hon var mätt på att leva.
Britta Blank
Läs Ann-Katrin Åkermans Runa över Maja Witting i dagspressen.
Läs Anita Hjälmes Minnesord i dagspressen.
Det händer ibland att lärare och elever som arbetar enligt Wittingmetoden ställer sig frågan ”Vem är hon egentligen, Maja Witting?”. Och nu har Wittingföreningens styrelse vänt sig till mig i tron att jag skulle kunna sitta inne med svaret.
Men det är inte alldeles givet, för alla vet vi ju hur svårförvärvad en god självkännedom är, även om man kanske inte bör gå så långt att man hävdar att den som är sämst på att känna sig själv är man själv.
Vad skall då kunna berättas som är värt att veta för den som är engagerad i metodarbetet?
Ja, det måste väl vara något som på ett eller annat sätt ytterligare belyser metoden utöver det som framgår av beskrivningar som redan finns…