Maja Witting utvecklade ”Wittingmetoden”, en läs- och skrivinlärningsmetod. Hon var född 1923 i Mariestad och dog 2016 i Linköping. Hon var en svensk lektor i specialpedagogik vid Institutionen för lärarutbildning i Uppsala, med ansvar för läs- och skrivområdet 1978-1989.
Maja Wittings första kontakt med ett genomarbetat pedagogiskt tänkande omsatt i handling fick hon i den gamla särskollärarutbildningen vid Slagsta seminarium. Här förmedlade man med stor saklighet och entusiasm idéer som utvecklats av europeiska förgrundsgestalter som Seguin, ltard och Montessori. I den till seminariet hörande övningsskolan strävade man efter att förverkliga grundtanken att det finns en möjlighet för varje elev att utvecklas, hur hopplös situationen än kan te sig när man först betraktar den. Det man ville förmedla till studerande var, att lärarstudenter skulle försöka förstå och tillägna sig denna grundläggande ide och inse att det var deras kommande uppgift att söka efter möjligheter att förverkliga den utifrån kända fakta om barns utveckling och karaktären hos det som skall läras. Maja Witting var övertygad om att denna elevsyn fick en avgörande betydelse för henne, när hon mötte sin första elev med läs- och skrivsvårigheter, ett möte som i sin tur kom att få följder för hela metodutvecklingen.
I arbetet i en särskola, övergick Maja Wittings verksamhet i en allt mer påtaglig metodutveckling och som efter en dryg tioårsperiod avslutades under de första åren av 1960-talet.
Hon ville få en stabilare pedagogisk grund att stå på och sökte sig därför till kurser i ämnet pedagogik vid Uppsala universitet och tog senare sin kandidatexamen i pedagogik, psykologi och sociologi och så småningom en licentiatexamen i pedagogik. Under licentiatstudiema blev Witting erbjuden att arbeta som lärare på institutionen för pedagogik. Hon jobbade också som metodiklektor i speciallärarutbildningen på institutionen för lärarutbildning vid Uppsala universitet med början i slutet av 197O-talet.
Även under arbetet på universitetet, arbetade hon i viss utsträckning på ett eller annat sätt med elever på olika stadier. Wittingmetoden hade börjat bli känd och använd och därför tyckte hon att det var nödvändigt att hålla kontakt med den verklighet i vilken metoden skulle fungera. Hon bistod också ofta skolan, när man ville ha hjälp med elever som hade läs- och skrivsvårigheter, och hon stöttade de lärare som i det sammanhanget valt att arbeta enligt Wittingmetoden.
1990 fick hon ta emot Uppsala kommuns hedersmedalj för ”framstående pedagogiska insatser när det gäller att lära utvecklingsstörda barn att läsa” och för ”omfattande arbete för barn med lässvårigheter i skolan”.
Witting var också bland många andra arbetsuppgifter medlem i den så kallade LL-gruppen (LL= lättläst), som bildades på Skolöverstyrelsen i slutet av 1960- talet. Dess uppdrag var att verka för att vuxna människor, som inte kunde tillgodogöra sig den vanliga litteraturen, skulle få tillgång till böcker.
Läskunnighetens dag hösten 1990 fick Witting ta emot SCIRAS hedersdiplom med följande motivering: ” för hennes – stora kunskaper om barns, ungdomars och vuxnas svårigheter vid läsning – engagerande och oförtröttliga arbete med att finna och utveckla en läsinlärningsmetod speciellt med tanke på personer med lässvårigheter – förmåga att med klokhet och mildhet föra sina idéer vidare till lärare, elever och föräldrar ”.
Hennes förtroende för Wittingföreningens arbete ger Wittingföreningen råg i ryggen att föra hennes geniala livsverk vidare och det i en tid då behovet av fungerande pedagogik på läs- och skrivområdet är överväldigande.
Läs hela Vem är Maja Witting
Intervju med Maja Witting. Docent i pedagogik vid Uppsala universitet, Staffan Selander, har skrivit en rapport med titeln ”Fyra röster om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi: Toini Prim, Sigrid Madison, Jan Alm och Maja Witting”.
Läs Ann-Katrin Åkermans Runa över Maja Witting i dagspressen.
Läs Anita Hjälmes Minnesord i dagspressen.